Vi vet ; För mycket om fundamental sårbarhet och gränslöst dekadent ensamhet
men dom säger det ändå-
Att vi är så kloka
Starka ni vet
Det ni

Jag blir inte klok på det

Och så ler dom krystat överseende och
snyter sig bakom skvallerblaskorna

Rödgråtna trumpetar dom sin väg 
otåligt genom väntrummet

För dom lider verkligen och
jag kramar om och
han sneglar lite trött och
verkar som om jag
av alla människor förstår
alla deras lyxproblem

Det är märkligt att folk gråter mer
utan större anledning.

Människor- Alltid måste de ha en ursäkt
för att tycka så synd om sig

Vi tillhandahåller både rosa och
paljetterade plåster

Man är ju ödmjuk även inför
små helveten

På våran traumaavdelning
är vi bäst på krishantering

Vi kan det där - hos oss är gråten livslångt disträ och
oglamouröst krass - 
intravenös i blodomloppet och
hårt stämplad in i hjärnbarkens vindlingar

Inte ett dugg tänkt eller åkallad

Man önskar ibland att trumpetarna
förstod den där  
lilla skillnaden

Den som avgör vilka som begravs
lika övergivna till sist
som de är döda

Av prästen som enda sörjande

Fast ensamheten är ju där också
förstås -

Den bangar aldrig

-