Han gav sig av med allt han hade samlat. Bakom sig lämnade han det han hade önskat att han hade, och det han inte ville få. Det fick vara kvar i det blå ljuset från teven; han stängde inte av den.

   Natten var karmosin för hans ögonvitor. Han lät dem svälla ut, som rönnbärsklasar; de tackade honom genom att ta in mer omvärld än han haft på länge. Han lät karmosinet fylla honom med beslutsamhet – nu när han givit sig av, nu när natten var karmosin, nu skulle han behöva det.

   Bussen var grön och numrerad. Han tog den till dit han skulle åka och slog sedan gata mot sulorna, höst mot kinderna, karmosin mot ögonvitorna i ännu ett kvarter. Dörren var större än han mindes den, i enlighet med hans vana att förminska sin omvärld. Han omvärderade motvilligt sin bild. Ån betraktade honom nyfiket och sorlade vidare, betade sin fåra.

   Hösten lämnade kinderna, ville inte komma in. Själv lämnade han gatan och det offentliga rummet utan saknad. Han lät sig absorberas av väggarnas gula, och följde ränderna framåt. Helvetikaanvisningarna längs vägen styrde honom med tunna trådar, och tanken lämnades sysslolös att driva i sin farkost genom tiden.

   Nedslag. Första besöket. Den unga kvinnan med den sofistikerade rösten, och hans avtryck i lakanet; de var äpplet och marken den gången, och han hade ruttnat sedan dess. Det slog honom hur hennes röst hade förändrats under processen, från vitt till djupblått. Hans tänder tändes upp i ett hastigt leende; hon avskydde när han gav färger till allt, hon kunde inte förstå logiken, var de kom ifrån, hur han valde. Gott så, det var hans eget. Hans ägande.

   Fjärde våningen. Han registrerade passivt att kontoren var mörka och stolarna obesuttet kalla. Det var tidigt, trots att det egentligen var alldeles för sent. Rostklangen i sexslaget rann påpassligt innanför hans krage som ovälkomna smekningar.

   Hon mötte honom där, som avtalat. Han gav henne det han tagit med. Han fick hennes läppar, och hon lämnade i rött.