vi är nerkladdade av läppstift
rött chanel från en reklambild
blickar från anorektiska människor i fönster

de är skoningslösa



vi känner oss bortglömda
ju mer vi sväljer

desto blindare blir vi



tankar om tiden
då vi log äkta leenden

du påminner mig om en stund
ett långsamt rum
där vi delade socialbidrag



vi jagade döden på ett konservativt sätt
de förklarade med ord vi inte förstod


vi försvann, vi sprang
igenom vita rockar
och genande genom systembolaget
bara för att få glömma det vi flydde
saknade.

när vi till slut stannade
tvekade vi båda för att vända oss om
det var du som tog steget först
jag bara lyssnade
tills mina utmattade tankar lade sig ner
på en gata

befläckad av osynliga uteliggare och kanyler
de som låg där när vi lutade rosiga kinder
mot kalla glasrutor



jag leds in i ett låst rum
inga röda tyger
inget vin
inga svarta munstycken
i lack



då

först då


vågar jag vända mig om
för att se ett minne klart:
det fanns inget du kvar


du älskade med piller
istället för med mig