Till den unga kvinnan i

utkanten av Riga med mer

och rödare läppstift än levande barndom

klackar av nedärvt ovittrad

kullersten

strumpbyxorna Melpomene vävde av

Thalias maskor

hon, som skall dra prövande i

en flimrande lyktstolpe

och höra pendlingsledernas raksöm ge vika, snärta till

repa upp sig ned till Reggio di Calabria

se det klanderfritt skräddade

samhället, stycken av omsorgsfullt

tovad myrstack i stycken om

din gånger min

räkna blinkande ljustavlor

bli det som väller

ögonblicket när

stålet smälter, klackjärnens

slag i arkaden

buren av stoder av rök

från Riga till Reggio di Calabria

och därefter gå under

till henne

testamenterar jag världen