Vi står i fönstret och hetsar den här dagen
att äntligen dränka sig

ett Fader vår
tio Hell dig Maria
och ett Ära vare Fadern
när jag släpper ut mina fingertoppar
över dina nakna höfter

klänningen rinner över byrån
som en svart fläck
allting har upphört och smält härinne

det finns inga former härinne
bara berörelsemängd
sexuellt kaffe
en överbryggning

min kropp liknar en laddad pistol
man har förseglat flera kvarter
avspärrat jämlikt rättegångsbalken
säger de var tvungna

du klädde av dig i kapp med
det här mörkret
en tävling om att sluta vara
fortare än man blir något annat
att lämna sina vapen och låta dem leva
och det är inte de som dödar
men vissa människor älskar som vapen

jag är avklädd in till järnet
omkastad under själen under betongen
det har jag alltid varit

och jag kallar dig inte baby
jag åkallar dig
kallar dig en påminnelse

en längtan