I min text Inflation
efterlyser jag
mer av författarambition
och mindre av ordbehandlingsinriktat skrivande

Med författarambition
följer min definition av författare
- Någon som har något att berätta
och besitter förmåga att via språket
förmedla detta i skriftad form
på ett sätt som gör att läsaren kan ta det till sig

Liksom de allra flesta kan lära sig spela piano
om de tränar tillräckligt mycket
så kan så också berättandet/återförandet av en tanke
genom det skriftade ordet tränas upp

Men liksom även om de flesta kan lära sig spela piano
så är det inte alla som blir konsertpianister
tillika gäller författarskapet
Det skriftade språket i allmänhet
och poesin i synnerhet
har sitt ursprung i vår ambition
och vilja att tradera erfarenheter
seder, etik och moral
från generation till generation
på ett varaktigt sätt

Ursprungligen användes
dikten/verser/strofer
med olika rytm och rim
alliterationer etc
- dvs det vi idag benämner olika Metrar/Meter inom poesin -
vilka arbetades fram av berättaren
med syfte att
dels underlätta själva berättandet
ur minnet
och dels underlätta och säkra
att mottagaren/lyssnaren
kunde ta till sig det berättade
och lagra det i sitt minne
för att en dag själv kunna återberätta detsamma

Så småning om där Snorres Edda-dikter
var en av de främsta föregångarna
började man befästa berättandet
i skriftad form
varvid den litteraturhistoriska
utvecklingen tog fart

Genom århundranden som gått
har nya skriftade former utvecklats
från generation till generation
och ju mer samhället utvecklats
och våra sociala sammanhang komplexiserats
ju mer komplicerade har de skriftade formerna
blivit med tiden.
För att hoppa fram till Shakespear
och hans sonetter
De hade en form som passade hans sätt att tänka
och hämta fram sina tänkta tankar för att kunna
förmedla dem i skriftad form.

Alla de stora skriftställarna genom tiderna
har antingen själva format sin Meter
alternativt parafraserat på någon tidigares
men då gjort den till sin egen genom
att utifrån grundprinciperna utveckla en egen relation
till den berörda strukturen och tekniken.

I modernare tid har novellen, romanen och övrig prosa
vuxit fram - men på likartat sätt i grunden

Jag älskar allt från fantasy till klassisk litteratur
liksom lyrik och poesi, men också sakprosa/faktalitteratur etc

Det jag vänder mig emot är när själva
tekniken i sig, dvs ordbehandlingen,
blir ett självändamål.
Men även där skribenten försöker
imitera kända skriftställares tekniker
utan vare sig syfte eller ambition
att skapa sig en egen relation till densamma.
Dvs utveckla den med syfte att öka förmågan
till att kunna förmedla det som den önskar förmedla
i skriftad form.

Författare i verklig mening
är den som motsvarar min definition
- i.e. Den behöver inte ha blivit publicerad ännu.
Den behöver inte ens ha sådana ambitioner!

Men samtliga författare inom nästan samtliga
nu existerande genrer som jag känner till
har någonting de vill förmedla genom det skriftade ordet.
Sedan kan de använda sig av olika tekniker och berättarformer
och genrer för att allt efter vad de vill berätta och hur de vill
att mottagarna ska ta det till sig.
Asimov använde sig av Sci-Fi med Stiftelsetrilogin
för att berätta om en tänkt framtid
vilken han utvecklar genom att tillämpa
skelletet i historien om Romarrikets uppgång och fall ...
Tolkien var professor i fornnordiska språk
och började skrifta om Bilbo och ringen
vilken utvecklades till en hel sagovärld
där de tre böckerna om Ringen är de vi känner bäst.
Hans syfte var från början att förklara för sina barn
hur det onda och det goda i världen fungerar.
Utgångspunkten var Öst och Väst
i form av Öststaterna tillika Sovjetunionen
med sattelit-stater
och USA och de västallierade.
Sagans form har genom alla tider varit
en mycket väl lämpad och pedagogisk plattform
för att spegla den verklighet vi lever i.
Fram till 1884 skiljde man inte på barn och vuxenlitteratur
utan då hette det folksagor och skrevs för alla åldrar.

Nej, jag vare sig begär eller förväntar mig
några nobelpristagar-aspiranter bland
de litterära alster som publiceras här eller annorstädes.
Allt jag förväntar mig och eller önskar mig är
att de som skriftar och har författarambitionen
inte glömmer bort varför vi har det skriftade språket
och att de åtminstone försöker förmedla någonting
som de själva tror på och vill förmedla därför att
det är något som de vill beröra oss med
eller åtminstone sig själva med.

Det är när skriftandet används som
en renodlad ''kuk-förlängare''
eller uppmärksamhets-generator
som jag blir så besviken och nedstämd.

Finns hur mycket som helst att skrifta
om detta - men detta var menat som ett förtydligande
så jag får nog sluta här och nu

om jag inte ska krångla till det ännu mer ...