Vid bron- igen
med den kallaste natten
rotlöst irrande bakom mig

Så många steg har jag stått fast ändå
vetat såhär är sorg
här är nattsvart tragik
jag vet att stå ändå-
där vemod stormar om

Men samtidigt vika mig
vara oerhörd i det
ibland bara måste man dö
för att orka leva sig-

Den halvfulla månen
grinar illa
närsynt och skum
ser han ingen fortsättning
bortom horisonten

Nu har jag bara bron
med det isande hårda räcket och
ingenstans vet-

jag fryser vilse här