du kan
jag kan
alla kan..
vem är du som målar bödelns ansikte
och flyttar pjäser vid mitt bord?

Tro är en förbannad dygd
för den otrogne

jag vet
du vet
alla vet
det självklara som lurar påståenden
och finner verkligheter inom sig själv
som rannsakad sanning

du har redan funnit
men gav inte upp,
nått fram till målsnöret i
en kamp där sista ordet aldrig
får inspirera, bara existera

jag ser
du ser
alla ser
att melankolin lurar bakom hörnet
och äter upp den utsträckta handen
medan råbarkade tankar fortsätter
sin resa bortom tömda vallgravar,

mångfalden och olikheten ska finna sin like
enbart ur dina egna synvinklar

att finna osäkerheten är monologens trogna vän
och där sluter sig skalet bortom trygga världar

jag kan
du kan
alla kan var förlorare

men alla kan inte leva med det...