Scenen är öppen
för förvandlingen jag bär

i mina händer



¤



Papperet döljer

tomrum under hårt och mjukt
svärmande sländor



¤



Gå med färgerna
som genomsyrat världen

under asklagret



¤



Jo, ni förstår;
Ibland blir det så, man ligger vaken en tid
fast lampknappsklicket redan tonat ut
man har stoppat båda öronen fulla av mörker
och alla väggar har marscherat bort över
osynligjorden.

jodå, nog kunde man sova -
men man bara väntar en liten stund;

andas in      
        och ut, andas bort,
sedan hem -
andas silverpilar över dagen som har varit,
och brygger en pockande
nattlig
dikt.



¤



Jag skriver och skriver mig alltid
mot mitt eget Flammarion



¤



Jag har satt mig
skruvat ned lågan till strecket bredvid noll
och inväntat frånvarons ankomst.


I mörkret
förs en flaska till min mynning;


Ett utbyte äger mitt rum.



¤



Det gråtande barnet
och mannen som bär trehjulingen.

Jag har ett nytt anteckningsblock
och inviger det med barngråt:
en observation över kaffekoppsranden.

Stygnet av vemod över barnet;

inte för smärtan och blanka tårar
men för fjäll som växer ut
över nervändar.

Jag blänker som en lax.



¤



Vi spillde vår fyllnad till jorden;

bara tomma ämbar har plats
att fyllas på nytt
av regnat nytt
- så tänkte vi, då

Vi fyllde med spillnad vår jord
till jorden tillfyllest
till lyster det oss dess lyster
att sakna
- så tänker vi, nu
på lerspruckenhetens jordgolv.

Se.

Vi sökte centrum,
värmefläcken;

Vi bar tomt ämbar över bäcken.



¤



Jag färdas uppströms
när det blossar upp
bär du två
dånande vattenfall
mitt i ditt ansikte



¤



Jag är Reläet.
Jag känner darrningen
från strömrörelser
och leder dem till er.

Ni är de orubbliga.
De höga gråa bergen
som skär av horisonten.

Jag väntar, lyssnar efter ekot;
jag hör aldrig signalen
bara den motriktade vågen
studsad mot er, orubbliga bergen.

Natten är oändlig, siktdjupet
är noll. Visuellt
är bergen för alltid utom räckhåll.

Därför sänder jag.
Signalen är en fråga. Inte svaret.



¤



Natten. Sval tystnad.
Jag blev ett stjärnfall
med piskande svans.

Återskenet
levde en livstid på dina ögon

En piskande brinnande
virvlande svans;
en tankeöverföring.



¤



Jag mäter mitt värde mot ert
den nya värdemätaren
som vanligt


Omgiven av trivialiteter och fylld av min egen yta
flackar jag med blicken

Hit kom jag av helt fel orsaker

Men kanske är det inte drivkrafter som räknas?
Processen har tagit en oväntad vändning

Kan medel helga ändamål och yta växa inåt?
Jag omdefinierar mig



¤



Allting är redan skrivet
i svartblank, oljigt hasande ryggradslös skrift
under parketten, inuti lövkojan
över dina lår
när ett motgift upphör att verka
jag avtolkar bara
för pennan
varsamt in i skriften som en ryggsträng


Varför jag för pennan?
jag fann en penna
och grep den
lovar föra den tills jag
begriper den