Idag är det lördag. Man får, en hel dag till, fortsätta pressa i sig, av det söta, av det salta, av de sina. Av det man spyr av, det feta, av de egna barnens rättmätiga gliringar. Imorgon, söndag, får man ligga svullen, halvt rutten mitt i ett skrik. På måndag ska man tuggas; ben och brosk ska malas; vindlingar och skrymslen ska åter behandlas som luft. Man ska le när det värker, skratta ett glättigaste då man kokar, låta drömmarna bero, lägga intelligensen och den konstruktiva kritiken i lusig malpåse. Man ska arbeta på en helt vanlig arbetsplats, där erfarenheter inte räknas; en plats med krampartade visioner, onaturliga och grunda; och försöka att där, vid kaffebryggaren eller toalettdörren, hitta en flik, en lucka, så att man kan, utan att direkt gå undan, föreställa sig hur man promenerar till en bar i Vestebro lika självklart ledigt som Thåström (utan att passera AA). Eller se sig själv, i den där fliken eller luckan; majestätiskt komma körande en skottkärra med delar av en itusågad och huggen tall, över sten och frost och under glest singlande snöflingor, under silvermånen. Till hälften vansinnig, som på känn -