Jag sa
Jag vet att det är mitt fel
Du sa
Du skulle ha lyssnat på mig
Jag sa
Men jag vågade inte tro på dig då
Du sa
Men tro på mig, på oss
Nu

Jag hade ju gjort mitt val
Egentligen
Fastän mitt hjärta skriker efter dig
Jag hade bestämt mig för att tro
Att du lämnat mig bakom dig
Släppt mig, Glömt mig

Men så hörde du av dig igen
Om än något försent
Lät mig förstå
Att du aldrig tänker lämna mig
Aldrig släppa mig
Aldrig glömma mig

Vad ska jag göra nu då?
När du än en gång raserat min värld
Med dina vackra meningar
Dina vackra lovord om paradiset du vill ta med mig till
Ger mig självförtroende nog att tro att jag är vackrast i världen
Ja, jag kan nästan känna så nu ...

Jag har förklarat
Vad jag tänker
Vad jag vill
Och vad jag skulle ha gjort annorlunda
Men faktiskt,
Så är jag inte säker på att det går nu
Ändra på allting
Som en virvelvind som går lös
Eller som en kvarn med sina många armar

Men det är så mycket som hänger på mig här
Som har sin trygghet i mig
Och som är mitt
Och någon annans

Men ska man ge upp sin egen lycka,
för att inte rasera någon annans?
Eller tro på en lycka, som ännu inte finns?
Som kanske aldrig kommer att finnas?

Bara för att kärleken är så envis och aldrig vill ge sig av.