Någonstans någon gång upphör

en klocka att gå - - -

  en roddare som sista gången kroknar
             under det rapp av takten
               som skakar nio svansar


                       rytmen störs;
galären tappar fart - i brist på vind
                 står även tiden vind
                 utan

                              förlopp


väven synliggörs därmed
och blottas


och processionen stannar inte
utan vandrar därmed ur den
där vid sidan


när tiden faller bakom
blir allting plötsligt synligt;


de vandrande, som
benuppfyllda ränslar
och dignande av glober


ser de som går med tiden
driver fram oss
och skruvar sina krokar in i oss
att fästa
köttets gall av tyngd
som inte går förstå
eller förhandla


ser
tre beckbeskuggade gestalter

den första,
som går med en ofantlig klase


silverne klot vid klot
som av oxiden nästan svartnats bort ur bilden
ett molnmassiv som tornar
mot hans rygg


grönblekhöljda klot vid klot
av åldrat koppar
som viskar, viskar fram hur ärgen
skaver


och allt detta
bundet hop och kastat över axeln
sväller till en oomfattlig börda
en befängdhet


och han säger
att hans namn är Rithartos


när han nyper ur sin hop
ett klot i sänder
för att häkta i ett skinn
med skruvad krok, med
gängan vriden motströms

den andra;
hon färdas, tre eller upp till fyra
dagsresor före följet


och kallar sig Callopene


när hon hyvlar och hyvlar breda svep
ur underlaget,
skär ned det till en andel


av sin bärighet var dag
och föser spånor bortom horisonten


den tredje:
Malwo, lyktgubben


han har en lista
här är rätt
och här är orätt
och vilken färg betyder vilken väg


men han suddar hela tiden ut
och ändrar om
och vänder listan bakfram


han pilar fram och åter
ständigt mellan leden av oss
ställer lyktan


än här
än där
där han finner en råk eller en
svaghet


och han tänder lyktan
med bloss i skiftningar
i bristningar av färger
men
alltid enligt listan


ser
hur vissa rör sig mot den
och vissa därifrån
men alla ändå alltid strävar
framåt

ser också
alla penslingar i mörkgult
sedan färdens början har de suttit där
som märke för ett
krokjärn som skall häktas


vissa
bär teckningar
över sin hela ytvärld som ett skimmer


men alla,
alla


bär många nog till slut