Du ser dem
känslorna
speglas i de ögonen
hat, avundsjuka, sorg, besvikelse, ett antal du inte kan identifiera, och till din förskräckelse och förvåning, kärlek.

Allt på ett ögonblick
innan det tunga locket läggs på och tas av igen
och stenarna bara visade den frostiga stelheten
som alltid kommer när hon egentligen inte vill kontrollera sig

Samma sak med rösten
Den är aldrig så rättfram och saklig
som när hon kan kasta ur sig precis vad som helst.
Gärna något hårt och spetsigt
som kan flyga egenom ditt hjärta
och punktera det.

\"Vi kanske är mer lika än du tror\"

Du slog först bort orden som en irriterande fluga.
Skulle ni vara lika
efter allt hon gjort dig och efter allt hon vägrat förstå?
Kan ni ha någon annan likhet
än ert mörka hår och era stora bröst?

Hennes ögonbryn är nu som pilar
pekandes mot den rynkade pannan
Orden som kommer ut studsar metalliskt mot väggarna

Blundandes stänger du ljuden ute
men upptäcker orden inifrån

\"Ni kanske är mer lika än du tror\"

Hon har rätt.
Du har också fått skriken av din moder
Du har fått det bekräftat att du är värd mindre än det sägs
Ni sjunger lika gärna, och lika högt
Sociala och glada, utåt sett
envisheten och egoismen...

Du tänker efter ännu hårdare
Slår sig egenom de hårda väggar
du satt emellan dig själv och sanningen.

Visst är era röster lika?
Lika genomtränande
Vill någon av er ge upp?
Ni vinner båda striderna men känner er alltid som förlorare
och ni älskar båda varandra, trots allt.

Munnen spricker upp i ett litet leende
när du bestämmer dig för att berätta det för henne
högt

Öppnar ögonen

lagom för att se handen fara upp

Örfilen slår rött över kinden

Väggarna fälls upp igen
och vreden sköljer än en gång över dig

Du ser med hat
in i det ansiktet som med förvåning
just insett vad handen gjort

Räta på ryggen,
tvinga tillbaka tårarna
och straffa dörren hårt
medans rösten inuti ändrar budskap


\"Ni kanske är mer lika än du vill...\"