Det har varit kaos i mitt huvud inatt. Stormen som härjat har rört runt på saker och mina försök att fästa dem med blicken har varit patetiska. Hur jag än försökt har det bara blåst upp mer och mer och framför mig har jag till slut bara kunnat urskilja fragment. Under vargtimmen blåser det upp till orkan och jag kan ingenting göra. 
Plötsligt drabbar mig saker på ett personligt plan och jag vet inte hur jag skall värja mig. In i cellerna skall det och kaoset och sörjan som uppstår är i gryningsljuset övermäktig. 
Jag har bett till Honom att Han skall viska till mig lösenordet, sträcka ut sin hand och stoppa stormen eller åtminstone lägga handen över mig som ett vindskydd, där jag kunde krypa ihop och samla kraft för att orka streta ut i det som just i natt sliter i mig. 
Märkligt tyst blir Han under dessa stunder....

Kisar ansträngt in i orkanens öga.
Med utsträckta armar försöker jag greppa det som passerar. Allt jag känner är smärtan och blåmärkena jag får....sliter på måfå...
Jag får loss några fragment....

-Du sa att jag visat dig världen när jag bara höll fram ett sandkorn.
Du sa att jag visat dig universum då jag bara la en droppe vatten i din hand.
Du sa att jag visat dig Gud då jag bara la min hand på ditt bröst....
...och viskade till dig att kartan bär du i ditt hjärta.