Den lilla tösen, men brunt uppsatt hår och glädje på ögonen satt på en gunga i sin ensamhet.
Solen sken, barnaglädje hördes och gräset var alldeles grönt.
Flickan kollade upp, såg barnen leka men ville inte gå dit.
Det var sommar.
Dagar innan hade hon blivit hemskickad från dagiset. Men en glänsande tår i ögonen hade den lilla tösens mamma sagt till sina tre barn ”Er pappa har åkt upp till himlen, han finns inte mer”. Med ett skrik och stora vattenpölar på marken såg sig den lilla flickan om, kröp sig tätt intill sin moder och sa ”Men mamma, det kommer ordna sig”.
Aldrig hade det känns så tomt, men flickan visste inte, att detta skulle vara början på en väg av mörker, ett helvete.
Den lilla flickan satt där på gungan och såg världen som ett ljus men det hon inte visste, det ångrar flickan att hon vet nu.
Åren gick, ljuset mörknades, tårarna glänste...
En dag satt flickan på marken, blodet från huvudet öste ner, den vita t-shirten hade färgats röd, gråten satt sig i halsen, skriket var det enda hon hade kvar.
Några timmar innan hade hennes syster hängt upp flickan i en matthållare, med hopp om att det skulle vara kul. Flickans händer var alldeles våta, hon gled. ”Jag glider, hjälp mig, jag glider” skrek flickan till sin syster, men systern bara skrattade åt henne och med ironisk tanke tänkte hon flickan ljuger bara. Efter några sekunder blev allt svart, en blodpöl på marken, fotsteg som blev allt lägre, skrik. Den lilla tösen hade spräckt en del av huvudet.
Bråk, skrik, tårar det började bli en del av flickans vardag.
En kväll efter skolan blev tösen sexuellt antastad för första gången. Ett hårt grepp om flickan, kläder som slets av, en blick som hon minns ännu idag. Flickan förstod inte vad detta innebar.
Det gjorde ont, något var fel. Pussar på alldeles fel ställe, något hårt som fördes in i flickans slida.
Detta hände om och om igen, flera månader på raken. Flickan trodde att det var hennes fel att det onda hände.
En dag kom flickans mamma upp för trappan frågade ut flickan om det som hänt var sant, Ja svarade flickan tyst och låste in sig på sitt rum gråtandes ….Efter den dagen slutade allt...
Flickan hade börjat komma in i en djup depression. Hon såg inget ljus, allt var svart. Hon letade ut, men fann ingen utväg.
Flickan hade börjat mellanstadiet nu, började vuxna till. Hon gick ofta till sin mormor för att prata ut, livet kändes meningslöst för flickan men mormorn tröstade, fanns alltid där. Flickans mormor var en extra hand för flickan. När flickan mådde som allra sämst, vid de mörkaste dagarna, bodde flickan hos sin mormor i flera månader, ett andra hem.
Men året då flickan skulle fylla 11 år gammal så hände något hemskt, smärtsamt. Mormorn hade börjat bli sjuk, fick läggas in ofta, tillslut fick hon börja bo på ålderdomshem. Hela tösens liv förändrades, hon hälsade på hennes mormor när hon kände att hon klarade av det, men att se mormodern såhär likblek, morfinpåverkad, skakig fick flickans hjärta att bryta itu långsamt i småbitar. En dag i september när flickan vaknade upp kom hennes mamma in för dörren, hon hade varit hos mormorn hela natten för mormorn hade varit väldigt sjuk, flickan var glad idag men sjönk ihop lite när hon såg hennes mammas min. Men mamma varför är du hemma så tidigt?, tösens mor blev alldeles tårögd och bad flickan sätta sig i soffan. Mormor är död, hon somnade in i morse, dessa ord fick flickan att bryta ihop, hon började skaka, tårarna forsade ner från kinderna.
...Efter den dagen var inget sig likt, tystnaden vid matbordet, sorgen i ögonen. Panikångersten uppstod för flickan, sömnlösa nätter, skrik, tårar. Flickans liv blev till ett helvete...
Samma år som flickans mormor dog, dog även en barndomsvän till flickan. En vän hon hade lekt med i flera år, en vän som betydde. Det gjorde så ont i flickan, hon insåg att livet inte var menat för henne. 10 år gammal blev hennes vän, 10 år i plåga för hennes vän.
Ytterligare några år gick och flickan skulle börja högstadiet. Hon tänkte för sig själv att livet skulle bli bättre då. Men flickans tre år på högstadiet blev de tre värsta åren i flickans liv.
Ord, misshandel, blickar, mobbing.
Flickan orkade inte mer, men hon fortsatte kämpa.
Flickan började dränka sina sorger i killar, men hon blev gång efter gång sårad och det brustna hjärtat öppnades hela tiden på nytt.
Det var ingen som brydde sig om tösen, hon var en bortkastad bit i pusslet.
Rakbladet och spriten var de enda vännerna flickan hade kvar.
En kväll blev hon erbjuden sprit hon kunde inte motstå det goda så hon drack, och drack. Men det var nog ett av de största misstag flickan har gjort. Mannen som erbjud henne spriten började tafsa på henne, flickan var för svag för att säga till, mannen drog upp hennes tröja, började ta på flickans bröst, röra hennes privata ägodelar, slicka på hennes kropp, riva upp delar av det lilla som fanns kvar av flickans hjärta. Detta hände om och om igen, i flera år därpå.
Flickan grät varje kväll, hon vaknade av sitt egna skrik, hon såg blodet rinna ner från hennes kropp, rakhyvlens vassa blad gled hårt mot hennes ömma kropp.
Det var inte många som såg, det var inte många som la märke. Men det fanns ett par stycken, som hjälpte flickan bort från spriten, bort från det onda. Hennes hjärta är fortfarande brustet, flickan gråter fortfarande varje natt, flickans ”vän” rakbladet är fortfarande en del av hennes liv. Men flickan orkar sätta foten på jorden, flickan försöker ta sig igenom mörkret.
De få vänner tösen har, de få vänner får tösen att fortsätta leva. ...Särskilt rakbladet...
Ett helvete, en vardag, ett liv. Allt som var bra blev till ett smärtsamt kapitel i flickans liv.
Nu sitter flickan på gungan hon en gång i livet satt på i sin ensamhet, tänker tillbaka på helvetet. Trycker det vassa bladet mot huden igen och igen, gamla sår öppnas upp, gråt faller ner, en glänsande tår från det förflutna.
Det tragiska är att den lilla flickan är jag.