Jag pudrar mitt ansikte med smuts
från fallna stjärnor som skadade sig själva
med rakblad från djävulens stämma
för att få sina former
och plats i himelns låsta gravar

Du tror du äger
tillräckligt många timmar
för att hinna leva
men även sanningen döljer sitt spåk

För det var inte jag som klippte navelsträngens organ
eller spydde ut mitt barn

Dina fingrar kommar alltid att vara kalla
trots att jag aldrig kommer vilja hoppas
på det du aldrig förstått

Kanske äger klockan tid
under sitt regn av navelsträngens hemlösa barn

Knyt fast mig
för mina andetag har bytt adress
när himlen tar stegen ned
för att mata djävulens foster

Din kropp gör ont
som ett ärr över lögnens fader

För dina hårstrån kunde bara bilda horisonter
och ditt namn påmina mig

Om att navelsträngens barn

har ingen mamma.