... är kanske inte så 
där alldeles lätt att ta på ...

Tror det beror på förhållningssätt
till vad som är värt att prioritera
- Att alltid ha rätt
eller
- Kärleken till livet

och att inte ta vare sig
någon eller något
för givet

Men det som är mest avgörande
bland allt det som skiljer åt
är nog mitt val att 
skratta med och inte åt
vare sig någon annan
eller mig själv

Ty skadeglädjen
är inte den sanna glädjen
den förgiftar 
och grundlägger förutsättningar
för allt det som 
negativa spiralstrukturer
i våra liv stiftar

Sist men inte minst
är det nog
Omutbarheten
tillsammans med 
självklarheten
kring uniciteten
jag värnar om
- att jag gör vad tusan jag vill
utan hänsyn till vad andra vill
så länge jag inte skadar
någon annan eller mig själv
vare sig direkt eller indirekt

I en samhällskultur
där vi förväntas leva
i enlighet med och inom 
de ramverk som skapas
av dem som tar sig rätten
att bestämma det mesta
om var, när, varför och hur
vi ska förhålla oss till oss själva
våra barn och till varandra

- vilket tas för givet av de allra flesta -

är det nog rätt skrämmande
och inte blott bara oroande
att det finns sådana som dem
som väljer att liksom mig
helt och fullt ohämmade
förbehålla sig själva rätten till
att bestämma över sina liv
sina känslor, tankar,  kärleken
och att kunna skapa förutsättningar
för att bättre ta vara på 
de oändliga möjligheter livet bjuder på
när vi själva väljer våra alternativ

om och hur, när och var vi vill leva våra liv

Det som är så paradoxalt
med det förhållningssätt jag valt
är att jag på detta sätt och vis
bäst lever upp till såväl 
mina skyldigheter
som jag tar vara på 
mina rättigheter

utan hänsyn till vare sig 
självkostnad eller marknadspris

Något som får till följd
att jag just därför
verkligen bryr mig om
och tar verklig hänsyn till andras behov
såväl i de mindre som i de större sammanhangen

Såväl på kort som längre sikt

Tja, det här var min lilla morgonbikt ...