Jag blir förstämd av skrattande mänskor. Men jag minns ändå den där fyllan som en av de finaste - hur vi drack rent. Inte det där kryddade som det ska vara så mycket av bland folk: nej, här drack vi rent och klart ur trekantiga småglas, inget europeiskt. Vi var fläskiga och svettiga och kunde ju självfallet dråsa handlöst i tvålhala våtrumsgolvet med huvudena mot utskjutande metall, en kopparflik av sliten tröskelkant; utanför bastun, innan bastun, efter bastun. Där fanns en kongenialitet och en konsensus, en förnämhet som manifesterade sig i ihåliga falsettskratt och jojkande rundgångsskrik om folkpartister och sossarna, det vill säga alla andra, om tokarna som tänkte innan de talade, som sket innan de torkade sig; om de gossar som lade skoj för sig, och allvar i annan påse. Ett osande skrattande om de som gick till doktorn då de var sjuka. Som fördrömda i en kvardröjande dödlighet satt vi och knyckte supar, vi lät handryggarna vricka sig, vi lät skenet bedra, vi hade kort sagt roligt på gammalt vis.

Jag minns också hur Börje Salming tittade på, fyrtiosju år innan, måttade, småmysande åt våldet som pulserade under stjärnhimlen vid Loussavaaras fot. Efteråt var det snyggt, med rött mot vitt; med det röda tumvantepressat till nästan rosa mot allt det mjuka, all snö som ständigt föll; och samman med blodsmaken och smaken av snö blev det ändå möjligt att finnas, vid sidan om Börje Salmings småleende. Om man inte var den som blev tvungen att ta emot det tunga. För den blev det dålig tandstatus och paranoia och sex koppar kaffe till Tomas Ledin och tacksamhet i parti och minut, skymning från början, änglaspel på en vaxduk. Jag gled undan och kan bara hoppas att jag inte log. Jag minns bara att jag inte ville få veta hur det kändes då mun möter zink, näsa mot kakel. Jag åt tabletter ett tag, ville prova medicin. Ejakulationen var den jag fick problem med, inget alls annat. Det var som per automatik en smula eklektiskt det där med blue balls och tja. Det känns i varje fall gott att minnas, när jag försatt mig, här, som vid sidan om ett - så att säga - hjälplöst tillstånd. Slätkammad och med Loranga.