Jag hatar när jag kommer på mig
att tänka på dig igen ibland.
(jag trodde jag glömt dig)
och när du frågade mig så svarade
jag med darr på tungan
(den nästan slant)
Men det är svårt när din skönhet
får mig på knä gång på gång.
Fast jag inte ens är dig nära.
Och det är svårt när jag ser att
du kollar lite extra åt mitt håll,
för då inbillar jag mig mer än det finns.
(och mellan oss finns ingenting)
Det är något starkt och övertygande hos dig
som binder mig och slår en knut.
(kanske en dubbelknut?)
Kanske var det för jag inte föll
tillräckligt hårt från början.
Kanske har jag dragit dig som ett
släp efter det och
då och då
slår du till.
(det är smärtsammare än du tror)
Du är en svag punkt.
Varje gång du nämnas fylls jag av
någon slags lycka och ler.
Men det är inget jag kan hjälpa.
(för äkta kärlek den rostar aldrig)
Men jag har så svårt
och förstå om jag är något
för dig.
Kanske inte nu,
men kanske sen?
Jag gillar inte ditt sett.
Men det är något hos dig som knäcker mig, hårt.
Det är inte så att jag vill ha dig nu,
men jag hade aldrig
nekat ,
om du frågat.
(tiden läker sår, men ärren är kvar och skorpan har jag rivit upp alldeles för många gånger)
Men kärlek är kärlek
och jag är jag.
Och som vanligt, har jag förlorat.