Och timmarna sticker hål på himlen
och tänder stjärnor utanför stan.
Åren läggs på lager på lager på lager på ögonlocken
och jag skriver mig tyst i en natt
som river upp mig i remsor
och jag vet att jag borde låta mig vara hel.
Det är mycket jag vet.
Men det försvinner inte bort,
som de sa, att det skulle försvinna ut i åren,
det faller bara längre in,
djupare och djupare fyller jag lungorna med nya dagar
medan såren spricker med tiden.