Om jag finner dig i drömmen där du en gång var en blomma som vinden hade sårat.
Trots våndor från flydda dagar sträckte du ut din hand och bad mig komma närmare.
Men bara lite. Du var ofta klädd i svart.. Som om du sörjde..
Men ack så vacker du förblir.
Får jag hålla din hand? Får jag smyga in i dina drömmar? Bara lite?
Men det är mystiken som cirkulerar runt dig som en aura, sofistikerat.
Det är fint. Du är fin. Jag vill vara din.
Utan rädslan.
Med glittrande vingar.
Förevigt delad glädje och sorg.
Men hur?