Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Stort personligt revir men ingen förmåga att protestera.




Det är såhär ensamma människor demoleras

Hans varma cigaretthänder kupas runt mina isfingrar

Orden "Vad kall du är!" i en minusgradig utandning

Likt en trasdocka dras jag in i hans famn

 

/Jag vet nog, jag vet nog vad han tänker på/

 

I sovrummet på tredje våningen flätar han ihop våra fingrar

Tanken "Jag borde sätta ner foten." fladdrar i en undergiven hjärna

Sedan krockar våra tänder i hans upphetsning

 

/Jag vill inte, jag vill inte men det vet inte han/

 




Fri vers av RD_
Läst 559 gånger och applåderad av 17 personer
Publicerad 2012-01-02 03:26



Bookmark and Share


  Jeflea Norma, Diana. VIP
Du skriver från hjärta om kvinnor som inte kunde säja stop.
Du är en fin människa typisk Falun folket.
Diana.
2012-02-11

  Vici
Ja... starkt... alltså;-)
2012-01-03

  Vici
Smärtsamt och paralyserat!

Stakt och berörande.
2012-01-03

  Ninananonia VIP
Den gör ont...
2012-01-02

  wildrose
Stark text, lite jobbig att läsa...
2012-01-02

  marie-helene
Starkt,igenkännande och sorgligt. Applåd!
2012-01-02

  melancholia
ja det gör ont att läsa detta, men tragiskt nog kan jag inte låta bli att sugas in i denna groteska värld ,som du förvandlat till en bittervacker dramatik.

Mitt liv i ett enda svep.
2012-01-02

    ej medlem längre
Den gör lite ont att läsa.
Sårbart och en känsla av apati.
Bra skrivet!
2012-01-02
  > Nästa text
< Föregående

RD_