Redan medlem?
Logga in
Stort personligt revir men ingen förmåga att protestera. Det är såhär ensamma människor demolerasHans varma cigaretthänder kupas runt mina isfingrar Orden "Vad kall du är!" i en minusgradig utandning Likt en trasdocka dras jag in i hans famn
/Jag vet nog, jag vet nog vad han tänker på/
I sovrummet på tredje våningen flätar han ihop våra fingrar Tanken "Jag borde sätta ner foten." fladdrar i en undergiven hjärna Sedan krockar våra tänder i hans upphetsning
/Jag vill inte, jag vill inte men det vet inte han/
Fri vers
av
RD_
Läst 559 gånger och applåderad av 17 personer Publicerad 2012-01-02 03:26
|
Nästa text
Föregående RD_
Senast publicerade
Jag hade kunnat vara en bättre dotter Niohundratjugonio tärningskast Horkvarter Poesi är inte angenämt alla gånger Du borde inte kunna vara vacker efter allt du gått igenom Jag skildrar verkligheten (genom overkligheten) Jag vet inte vad som gör mest ont Även pensionerade ballerinor kan dansa Se alla |