Trötta barnen hemkomna från slitsam vandring
jag får bädda ner dem strax för sömn och lindring
lillan grå i ansiktet och gammal blöja
kanske får hon åter kraft men det lär dröja
hästarna är också klena, far runt huset
letar efter hö och söker sig mot ljuset
Bruno Den Mekaniske han sönderfaller
benen faller av och alla attiraljer
snart är bara huvet kvar jag bäddar ner det
under vita lakanen så ingen ser det
men det frustar ännu svagt ur lena mulen
kanske finns det hopp att laga kulledshjulen
liksom att ge mat och skötsel till den vita
skönhästen som rusar runt så blek som krita
men vår miss Felicia är ännu borta
frågan är om kräken kommer helt till korta
jag får slutligen gå uppför trappan
sova lite dela säng med pappan

Nu är dags för föreställning! Barnen showar
lärarna de klappar pratar högt och hojar
sedan är det mat och trångt i korridoren
matvagnar får samsas med den blanka båren
slabbet måste ut först liksom syndastraffet
sedan in med nybakat och mjölk till kaffet