För första gången tittar jag upp och möter ett par ögon som inte är blå.

Perfektion med skrattgropar och de mjukaste läpparna.

Nyårsdagen och under promenaden till Statoil tar vi händerna ur fickorna samma sekund. Kommer hem till soffan och dricker te och jag ligger med huvudet mot hans axel och det känns som det alltid har varit såhär. Alltid ska vara såhär.

Någonstans i kroppen fladdrar fjärilsvingar.

Vi följer inga regler för jag hör av mig till honom så fort han har gått och spelreglerna ignorerar vi för att passionen tar överhanden. Allt går för snabbt när våra parallella universum snurrar in i varandra och min säng är tom utan värmen från hans kropp.

Någonstans i kroppen slår ett hjärta alldeles för hårt.

Ett hjärta som jag är på väg att lägga i hans händer. Jag är livrädd. Så där rädd så att det värker i hela kroppen.

Och han smsade mig precis och frågade om han fick komma över men jag säger nej och känner mig stark och rädd och liten och svag och gråtfärdig och jag vill så gärna våga men hur ska jag kunna lita på att han tar hand om det som håller mig vid liv, hur ska jag kunna lita på att någon någonsin ser till att mitt hjärta fortsätter slå när det inte längre är jag som bestämmer över det.

Jag litade på det en gång och då slängdes det i marken och stampades på, och jag vet inte om jag vågar låta det hända igen.

Jag vet inte om jag har några liv kvar. Jag vet inte hur många gånger man kan dö.