De stod alla och tittade på mig, de bestämde sig för att jag inget hade blivit. Trots att jag hade ett paket, visserligen oöppnat, men ändå, under diskbänken, intill förpackningen med stålull, nära röret. Men de kunde de ju såklart inte veta. Det var mycket märkligt som hände mig den där kvällen då en droppe varm sås landade på min vita pyjamasskjorta. Jag blev exempelvis blind, ja, jag blev verkligen blind på bägge ögonen, samt en skärva av mig själv, ett hugskott. De andra hade grodor hemma, fulla skåpen, och kakor, nästan randiga kakor, scharlakansfeber. Jag gick ut i solen med allt mitt beslöjade blinda, på lyktstolpar och rakt i gatan och det enda jag såg var stjärnorna; violetta stjärnor, gredelina, brandgula, äppelgröna, blåa stjärnor. Som klet, som ord om glädje, jag ville ta dem med, ta hem dem. I öronen sjöng fragment av svidande gitarrsolon. Jag visste inte hur, alltså på vilket sätt, jag skulle försöka att förklara, prova att säga; för dem, framför dem, till dem, att jag försökt, men att det inte hade gått. Det hade inte gått