De hade snott mina bästa grejer och min repertoar, så jag tänkte att jag kunde vitsa till mig lite av deras godis. Jag hade stått fel, påstods det, slickat runt på deras läsk, eller vad det var om. Ingen hade precis hurrat runt mig i rummet, utan bara smilat upp sig till bombastiska nivåer, glasklart sades det mig. Jag vet inte vilket, men litet snopet kändes det dock att vara stammis på sådan plats, som fullbokad, och med den chefen sedan. Men vad kunde man annars göra än att försöka stå där med fläsket, med mössan i munnen och kepsen i hand. Med så att säga alldeles ribba. Någon hurril var ju annars inte att vänta, idel galanta smil och gamman; spottkrage på lut...