from kunde tanken vara,
men dog alldeles ensam och utblottat,
där solen råkade svepa över naken hud
läkte den sömn som kunde andas

slagen är den ensamhet,
där mottar vi vackert den vänskap,
som förlorats i hjärtats kamp
och kunde finna mening

vinden vaggar vänner,
som stod med lojalitet i hand
rustad med empati och tårar
och förstod ditt mål

skänkt av ett ingenting,
struken genom vårar av kyla,
härdad av falskhetens cynism
och bruten av stormens öga

lust är hägring stor, för oss
bakom viljans kammare,
bortom ljus och helhet
förbi sanning och lögn

se mig naken i ensamheten,
stå där medtagen och sjuk
väntan på blåstens ankomst
och då vinden vaggar vänner
då ljuset framkallar liv

igen.