Ingen dödlig finns
lycklig mer än jag
som forna plågor minns
blott med välbehag

Glömda är de stunder
av plikter och av krav
Jag står så stilla under
vårt stjärnbeströdda hav

Mitt land mig ryggen vänt
vännerna likså
mitt hjärta är cement
min ögonfärg är grå

Jag pryder stadens torg
jag stiftade en fond
som prisar hjärte sorg
och tröstar missförstånd

Jag bad att bli kremerad
och strös i gagnes flod
men jag blev arkiverad
sju meter under jord

Men mitt ödes lopp
vidgade min vy
ädjö du männsko kropp
nu är jag en staty

Som glömde bort allt svårt
jag står på starka ben
och allt är mindre hårt
fast jag är av sten

Förr levde jag förfärad
i livets släp och slit
nu är jag evigt härdad
av hårdaste granit