September kantrar.

De lövtäckta vägarna leder
mot någon annans mål;
vi följer dem ändå, men böjda.

Böjda, krökta, som kramade vi hellre
en stor och klarröd boll.

Emellertid hörs solen ännu tydligt:

Hon hummar, stilla,
hon hummar så betänksamt.