Gick jag där i vädjande slitna stegfötters orosstigar mot tyngd hjärtbröst

Gick jag skrudad ensam i ohörda böner bland intryckens öde vägar o ömma hand i kylig mörkrets nattvind av längtans sång

Blickens inre rädsla såg upp ur sänkt husgatas fjärran röst

Nålsyr ängelns svarstrådar mot glödande himlens mångula värmeklot

Stod jag där ensam tårad i luciasilvrets krona vaken stilla o sömnen tyst med en kärlekens nu ljusa glittervän

Hennes vaggade vackra bevingade stjärnregn föll gyllene vit o landade rakt i min sorgsna själs famn

Och visst fanns saknaden; du, någon, nåt instigen på tröskeln där sida vid sida i hjärtats öppnade dörr av lyckans trygghet i evigt minne hos en bildvävd nattstad fylld av målande önskningar för bara mig o vännens oskrivna drömmars blå blad

Jag Älskar Dig för att du finns