Skrivandets ädla konst spinner upp de inre demonerna och bekräftelsehovet ställer sig i kö efter alla andra devalverade egenskaper.

Förnämt och vackert ska det vara, sådär slungande meningslöst och avbrutet.

Vi står i kö, för att få en skymt av den stämpel som varje skrivande humanoid suktar med fuktiga läppar efter. Erkännandet som står som spö i backen medan stavelserna rinner ned för den smutsigaste av väggar. Krossad i sin egen förhoppning, återväcks lidelsen av ett endaste leende. Tursamt står vår egen skugga alltid i vägen och hånler åt de tafatta steg som pennan trummar fram över ett oändligt vitt ark.

Vi är en tro som alltid ska besannas, en avskalad banan som oxideras av omgivningens fatala försök att hylla eller förnedra.

Detta självplågeri väcker den starkaste muskeln även på natten. Bortom är längtan efter draperiet som kan skilja den enda sanningen. Att det inte finns någon sanning, bara en norm, som en majoritet följer för att de är för rädda vad som kan finnas utanför.

Så låt mig då få vara en kass poet som slungas mellan pekoral och brustna hjärtan, som kastas mellan avgiftning och trasighet. För det spelar ingen roll i längden, hur mycket du än försöker, så livnär jag mig på samma luft som du.

Ett uppvaknande mellan slutna världar skapar en existentiell fruktan inför spegelbilden som kallas för jag. Oavsett om den smeks med ljumma vindar, med okyssta läppar eller med sorglös vidsynthet, så stannar min själ i den box den en gång namngav som hem.