Det har bildats iskristaller
i kanten av minnet
jag har slutat tvinga mig själv
att titta tillbaka

och jag är förvirrad
för det går inte längre att
sträcka ut handen och kontrollera
livet

jag plockar allt oftare fram
min astronautkänsla
som låter mig försvinna in i ensamheten,
för ett tag,

och när hjärtat vill ta en paus
för att hämta andan
älskar jag fenomenet
att vara levande död