I en galaxarm av miljontals stjärnor
sprakande, evigt brinnande
ljus
syns stora klot i cirkelrörelse.

Globar, så fridfullt och mjukt
sammansatt materia;
djupblå, indigo, dimmigt cyan,
hårfina färgskillnader
på oändliga våglängder.

Omloppsbanor,
eliptiska mönster
för allting kretsar runt stjärnorna
och allting har sin naturliga gång,
alltid
tidslöst.

Men se!
En måne,
en fastsydd vana
en redan utforskad bana.
En förundransvärd övning;
kretsa kring något
som kretsar kring någonting annat


Planeterna,
så mäktiga,
så för alltid ensamma i sin majestät,
ett lugnt liv, harmoni
snurra
runt sig själv.




(Och tänk om mina lungor en dag
var en egen rymd
ett nytt universum,
inuti mig.
Utan några regler för när de skulle sluta
expandera
och utan det minsta försäkring
om att de någonsin skulle dö.)