Jag kunde faktiskt missa dagen, just den.

Förlåt; fast jag tänkte på den fanns den inte där.
Som du.
Trehundrasextiofem dagar efteråt, då exakt
kanske spelar det ingen roll -
trehundrasextiofyra, trehundrasextiosex?
När blir ett år ett år om dagar inte finns och
varför tar det exakt lika jävla lång tid
som det känns som?
I fredags.
(Skottårslogik är nästan lika ologiskt som vi.)

Ett år, en dag - b o r t a,
precis som du, det året, den dagen
försvann till ingenting och jag som inte följde efter
för att det var bäst och bra
och det är så dumt att vara dum, så fruktansvärt dumt -
men följde efter gjorde allting annat för allting annat
visade sig inte lika självständigt som jag
förlitade mig på så
jag tittade bort.
Utåt, inåt
framåt, bakåt
sökte efter kryphål, gömställen
en avfart och en broms
någonstans att få glömma allt, att minnas kvar,

är du sur? Är du?

Ensam.

Och jag tänkte så snabbt, så snabbt, för att då
kunde jag låtsas
vara arg,
hade väl hört att rädsla inte var någonting man sysslade med då.

Snabbt och lätt, jag var så stark
snabbt och lätt, för det spelade mig ingen roll
snabbt och lätt, släng alltihop
och glöm
för jag tänkte aldrig mera sakna


och sedan tänkte jag inte mer.

Så byggde de en ljudvall
en
lång
jävla
ljudvall
genom alltet, du vet
bort med bullret
bort med skiten
men jag som ingenting hörde,
var det så nödvändigt att skärma bort? Verkligen?

På andra sidan taggtråden
fanns bara vänthållplatsen kvar.

Som det låter genomtänkt, va
som det klingar i huvudet och ekar om igen,
etsar sig fast
är det så poesi går till? På riktigt?
Då ger jag upp.
Beskriv en banal verklighet och få det att låta annat än tomt
för alla de som inte vet.

(Jag lovar att jag lever. Jag har börjat i teater.)

De gula blommorna, de långa timmarna
och så pärlorna
musiken
korridorerna och kylan
korridorerna och kylan
korridorerna och allt som fortfarande är här, allt som är ingenting som blev allt som var någonting
efter att vi aldrig kom till horisonten
jag som fantiserade mig blind, en gång, två, tre
i värmen, där
men det gjorde oss ingenting då.

Korridorerna och kylan,
armékniven
och bron!
en så liten, liten hjärna som såg för stora, stora saker expandera till ännu större
men så egentligen hände ingenting
och egentligen är jag fortfarande precis samma
med min lilla, lilla hjärna
och min stora, stora förmågan att göra allt som är stort till något
mycket, mycket större.
Och egentligen har jag kanske aldrig ens känt
någonting alls
med verkliga proportioner än.
När lär sig människan?



Ångest.


Mina långsamma tankar,
mitt bedrägliga hopp,
dina färdiglöpta järnvägshinnor som
jag försökte färdas in i framtiden på.
Du kommer alltid att vara
så långt, långt framför
och jag bara skuggan närmast solen
en sådan ständig förvirring.

För mitt i allt,
när vi släppt taget helt och hållet
och mitt i allt
när jag gick vidare till slut
(det var ett idogt jobb att driva bitterheten ut ur min kropp)
(och det är ett omöjligt jobb att driva hoppet någonstans)
först då
och där
hade vi ju aldrig ens försvunnit


Bakom slavdrivna instinktstankar
av självbevarelsedrift
bakom förnekelse och blundning
(som inte är ett ord
men som blundar för faktumet)

så var jag inte arg
så var jag inte sur
så var jag inte ens lite bitter.

Kan någon minnas åt mig vad som hände?
Jag har inte lyckats än.
Jag har fan inte lyckats.

Vi.
Vi fanns
och vi finns
genom
trehundrasextiofem, fyra, sex dagar
ensamma, tillsammans
genom ännu ett år för att dagarna aldrig är någons att bestämma över
bara genomleva
och vi gör väl bäst i att genomleva
vidare
och vidare
jag vet att det går.

Och det kommer aldrig igen att finnas något så vackert som bron vi aldrig flög till horisonten från.