Jag går med trasiga gummistövlar och tittar varje morgon ut, kan bara hoppas att kvicksilvret inte sjunker under minus fem. Tänker tanken att hur kallt det ska bli innan jag inte längre kan gå ut alls, annat än för att köpa mjölk, en limpa; börja längta efter ost. Jag är en förlorare, en fattig fan utan reellt inflytande i denna tid, vare sig i en socialdemokratisk era eller högervriden apokalyps, bägge pekar de med hela handen, och vill mysigt familjeliv och ansade häckar. Inget underligt i det; men i synnerhet i de senares lösningar är jag ingen, en som tycker det är förnedrande att dra rabattkort på ICA och som har fasta principer MOT veckopeng åt barnen; en ingen - inget annat än en varning om hur det kan bli om man inte håller fast vid ordning, en som lever ändå, utan vattenstämplade principer. Men jag tackar min lyckliga stjärna att jag en gång i tiden hade råd att köpa mig ett par trehundrakronors ullstrumpor. I morse frågade jag, från det ena till det andra, hålansiktet i den lokala biljettluckan om jag kunde få åka till arbetet utan att behöva visa upp giltig biljett. Ja, visst är det tröttsamt att dra det där med barndomen och om den där gången då jag stod upp i bulldoftande köket med ansiktet täckt av torkad spritspya, tanig - huvudsaken man är glad, att man sträcker på sig - och att mamma och pappa ingenting sa, inget alls, är såklart ett axiom; ty vad skulle de göra, de satt ju med tvätten i kulörta papiljotter, med avancerade diagram; de behövde verifiera sina kroppar och sina arbeten, måste vidimera sitt pynt och konsolidera sina scheman. De var inga slarviga människor, de var lika skötsamma som andra: somliga skulle tveklöst svara rejäla på en direkt fråga vid en vaxduk och en ackumulerande sockerskål i landet Sverige - upptagna rätt och slätt och håll käften hippie. Eller då man fick ett rött avtryck på kinden efter en natt med halsen mot toalettstolens kakel, i ungdomens blom, snäll sades man vara, duktig på tyskglosor och tystnader. Men så var det och sådant betyder också någonting, om man så vill, ibland måste man vilja. Man ska vilja som en furiös baklänges vind om mjukdelarna efter att EM-handbollen, eller längdskidåkningen, eller ett eller annat känslomättat koncentrat tagit slut på televisionen, och en väsentlig del av en själv börjat undra vad man ska göra nu, outtalat - klockan är ännu inte kväll, och det blinkar rött (som en kall kram, eller en alltför varm kram).

Jag behöver läsglasögon, har hastigt och ganska lustigt halkat över i medelåldern, barnen växer bra och frodas, pappa farfar är givetvis långsamt död och snabbt begraven, fadersarvet förverkat, mamma mommos gata pissar jag på, pensionssparande och nogsamt soffinköp är ovärdigt och inget för mig. Jag har inget ansikte att tappa, 2012 ligger vit som en översnöad sjö eller blank som en vak vid sjöns kant och kanske ska jag till slut falla på knä, lära mig be. Inte om förlåtelse dock, inte förlåtelse i första hand, kanske förlåtelse sedan. Nu är det jag som pratar, Guds frid -