Vi står ändå utanför tiden, så varför inte,
tänkte jag när dina ord slet mig till marken
och allt som ändå hängde kvar i luften
var meningslös tysk industrielektro
lukten av cigaretter
och hur mycket
hatade du mig egentligen
för att våga degradera
att jag fanns för din skull

Jävla äckel

hade du sagt
till mina blå läppar,
pittoreskt cyanidförgiftade,
du satte dig ned
målade nogsamt av min dödskamp
- sjukt impressionistiskt -
när din ängel ställde sig upp
och kastade något hårt i luften
så att den sprack.

Jag slutade andas när skärvorna skar in i bröstet

det blev vitt noise
en musikalisk spökstad
ett Kangbashi av utspottade noter
där till och med de kinesiska barnarbetarna
vägrade ta mitt namn i munnen

jävla äckel...

och jag viftade med armarna i luften
som en galning dirigerade
jag liksom du önskade
mitt requiem för frivilligt hemlösa
vi vandrade genom stockholmsnatten
iskalla leprasjuka över fridhemsplan
men det var dina
dina
dina jävla steg mot marken
som dånade i mitt huvud
bortom kylan

Världen är en minotaurlabyrint
med en vrålande skrikande hornbeklädd

FADERSGESTALT

som spottar över dig och behärskat slår dig i ansiktet, säger:

Jävla äckel,

det var inte upp till dig att behålla henne
för sand rinner som aska genom fingrarna
och vem tror du att du är egentligen
du har väl aldrig klarat något
ditt mänskliga avskräde

(Fetid simulation
Of this wretched congregation
Disciples of the fallen and the heretic will rise)

och när jag dricker glas på glas på glas och
tror att glasen tystar kommer du in
sätter sig bredvid mig
och skrattar åt mina händer
det var nästan igår
som jag trodde på nån

för i morgon är det min dag, sade jag till dig,
men precis klockan sex på morgonen stal du ändå gryningen
som vanligt ur mina händer
för vem var jag?

Alla blev lyckligare.