Träden har bytts ut mot betongfingrar
som reser sig mot himlen.
Det regnar glasskärvor,
en sval dimma genom lungorna
men
det är bortom oss, bortom vår verklighet
fortsätter de levande vi är bepansrade och
vårt skal
skiljer oss från andetagen
syret i våra lungor är kallare.
Vi snubblar in genom ett hål i mörkret
äntrar vår egen sanning
på utsidan
flyter det blommor,
sakta genom luften...
50 grivnas jag kan inte andas
när dina lungor faller samman vad är
priset på ett människoliv?
Sedlarnas neonfärger är avlatsbrev
mot skammen.
På dagarna är städer vaknare, avklädda
kontrasterna visar sig plötsligt uppenbara
när vi lämnar
monumentalismen bakom oss
och transcenderar ned i gravhögarna
METRO
Det har blivit svårare att tänka,
att svälja den heta luften i cirklarna
vi genomborrar för att
rensa våra själar från ondska
passagernas fuktiga svavelrök osar kväljande
frityr och torkade teblad
rinner i ögonen.
----------------------------------------
Mannen och hundarna som vaktat
avspärrningsområdet, zonen,
viftar förbi oss vi äntrar limbo.
Tiden mäts nu i mikrosievert.
I badhuset är det minst fem meter till bottnen
och jag kan se tre barn som
dansar, dansar, dansar
över de trasiga kakelplattorna
för bara några år sedan hade de drunknat
men marxporträtten
håller dem levande, nya besökare
vägrar förstå evigheten. Vi går
in i ett rum
fyllt till brädden
av tomma stirrande gasmasker
Du ser dem inte förrän jag skriker.
----------------------------------------
En livstid senare faller vi tillsammans
mot marken
och du skrattar åt mig,
säger att
det är sånt som gör livet "spännande"
men min osäkerhet är
blanka glaskulor
och jag nickar tyst.
Jag kan inte låta mitt liv vila i någon annans händer.
En man avbryter oss plötsligt när vi
diskuterar apatin
i att inte veta
något
och hans priviligerade sanning äcklar mig.
Formler, formler, allt är formler,
och bläcket inuti hans lungor
svämmar över bakom ögonen
när han ber mig
om mitt telefonnummer.
Jag ler och ger bort det utan att tänka.