Är på pendeltåget någonstans
- kanske mellan Stuvsta, Huddinge -
den eviga radiotystnadens hemvist
för det är det enda jag tar med mig
för alla spår av mänsklighet
lämnas kvar på nytt vid varje
hållplats människorna bredvid mig
gestikulerar häftigt, diskuterar
förmodligen något. Argt. Men.
jag kan inte förstå dem längre

om jag någonsin gjort det

språket togs ifrån mig häftigare
och med mer precision
än när det lämnade
det döva paret

De gestikulerar.

Jag sitter på fel sida fönstret
jag tittar IN genom glaset i vagnen, jag
är soldaterna, jag
är de hemlösa, jag
tillhör generationen invandrare
som aldrig föddes bortom riksgränsen
trots det är orden främmande,
människorna, främmande
allt i den här jävla staden

främmande

betongbyggnaderna är det enda jag har gemensamt
med dom andra vars ryggrad är gravstenar
packade på varandra
och hur mycket jag än försöker
kan jag inte förstå
vad som gör mig Tillhörande
när andetagen känns Främmande
i kroppen.

Det här är ett S.O.S.
ett MAYDAY till Mänskligheten
när det enda som återstår är brus
och radiotystnad,
mina medfångar har alla valt sina fängelser
men jag tillhörde den förlorade enheten
den borttappade
plutonen
den som mina Ledare vägrar erkänna
var legosoldater i Kampen
och andetagen

brusar
genom revbenen
lungorna
fladdrar
som tygtrasor
genom regnet

De gestikulerar

Dörrarna slår plötsligt igen och den här gången
påstår högtalarnas sprakande dödsrosslingar
att den här platsen, den är Hemma.

Jag är Hemma