det lyfts av från mig nu, töcken efter töcken. en hand av sandelträ rör sig metodiskt över mina speglande lager. vid ett bord skall jag samlas.

slutstenar av livliga drömmar, men glasröret har lutats emot dem, även de lyfts av mig nu, in i det svaga skimret; kanske måste man vara naken för att födas av vinden   ur den stränga kylan   ur klädnad   nöts oxidlager   hand som sluter an mot panna;

arton grader kallt, ur stjärtmesarnas vita skallar har förseglingen gjorts uttydd   -    exploderats mot världen   låtit det verka genom draget;   solen lyser på mitten av sjön i en upprätt rörelse.

bensingula stigar ansluter    från alla håll; järnvägsrälsar insprängda

under allt levande, att transportera stickorna   om vi blir träd funnet av ljungeld     Rälsarna; milt skylda av ständigt    nyskurna häggkvistar   händerna rör sig obrutet, spelar

Vårt hopp vårt skepp   det solgula hårstråt   delat i lidande, att ta emot

förkasta   Jag vill särskilt tala om bogsvallet, men det kan inte lyftas intakt ur diktens vatten

I gengäld -   en mekanism   dess välbekanta vinande; sandelträts fingrar sorterar i fem likadana högar   när det getts namn   dukas det tillbaka mot bordet

vid ett bord skall vi samlas i gengäld   utan skuld