Synen av din ryggtavla
har blivit så vanlig
att jag kan läsa av
dina vassa skulderblad
och låta dem berätta
om alla dina bekymmer

ibland undrar jag
om jag är din så ordagrant
att jag förlorat den lilla
gnista egen vilja
som brukade starta bränder

jag är din
jag är så skön när du nyttjar mig
men så ivägen när du
inte behöver mig


när jag försvinner ur ditt synfällt
glömmer du bort mig så lätt



åh du har aldrig fallit handlöst
du har aldrig fallit
för någon alls

jag är så svag
du bygger upp mig
för jag låter dig bryta ner mig





jag faller konstant