kastanjeträden trötta luta. kastanjerna tynga. så till förbannelse trötta är de, dessa stenfrukter, tyngda av upplevelser, stenade till max, stenade till döds, stenade till allvar och eftertänksamhet. spirorna är tunga av blemmor efter regnet. fötterna släpar efter i klasar. kroppen gungar sig sakta fram genom asfalt och elände. skyggt och tvekande börjar ändå näktergalen sjunga, den äkta, levande näktergalen som blev förskjuten ur H C Andersens saga och fick traska genom svinaherdens skånska lera men trots det lever i oss alla:

Hjärta, och du känner

pånyttfödelsen

stillhetens oändliga lisa

strömma öfver dig:

hjärta, och dock är din sång

denna molltons -

denna stumma längtansvisa.

längtan, Saudade, drömmar och droger, landet som icke är, finländska dragspelsvalser, vittvin, eolsharpor och stjärnor, Castaneda, trummaskiner och fåglalåt, något bortom bergen, ikaros och peter pan, flyktflyktflykt bortbortbort forever and ever...

men är det ändå inte på jorden vi lever? sydnäktergalen tar sats igen, snappar en fluga, visslar och smackar och sjunger sin trollsång: 

I den tysta februarinatten

sjunger sakta, klingar, sväfvar

fram ur däldens snår och stenar

suset af en källas vatten.