Snötyngd gungar i vindens takt
en ek vid vintervikens stränder.
Min själ mot mörkret står på vakt
och tankar ut i Kaos sänder
från snäcksand smekt av ingens händer.

Allt jag älskat och all min kraft
skall likstel hand förtvivlat greppa.
När Döden så sin råttlek haft
han vänder sig från denna täppa
och lutans sträng han börjar knäppa.

Han sjunger om att inget finns;
att allt skall tuggas bort av tiden -
att hopp är lögn och vår provins
är ögonblicket jordestriden
där döden friar individen.

(Han sång är glömskans andesång;
ett talarbrus för vår perrong.)

Allt liv är intet, mörkt och kort -
och lidandet det enda sanna.
Sann lycka är en snabb abort;
att aldrig fylla livets kanna.
Att vandra på och inte stanna.

Vad finns för mening, mål och slut
som ger en värdighet åt livet?
Om allt är ändligt och akut
och inget vackert nånsin skrivet
ger tröst och stöd vid sista klivet.

Snötyngd gungar i vindens takt
en ek vid vintervikens stränder.
Min själ mot mörkret står på vakt
och tankar ut i Kaos sänder
från snäcksand smekt av ingens händer.