Jag gick förbi min barndoms hus
och såg däri ett enda ljus -
det vita ljus som sist jag såg
när jag var blott en liten påg.

Där nynnas samma ramsas sång
som jag som barn väl hört en gång
i vaggan under bomullsfilt
i samma hus på sand och silt.

Se barnet som i vaggan står
med kinden blöt av snor och tår
och mor som kommer kvickt med tröst
med snörat liv och kuddebröst.

Så tröstades ock jag som barn
och lekte glatt med färgat garn
och femton tennsoldater grå
som red till strid i mors berså.

På gården ses än barnens spel
som denna gubbe blek och stel
ock spelte glatt i yngre dar
i tidevarv som ej finns kvar.

Sån är vår tid i livets däld
predestinering är vår gäld.
Vi återvinner magnifikt
och tror sen vi har levt unikt.