Det var en beröring ifrån
att implodera, en styrka förnär som tog
den lilla puls som vädrade liv,

fruktan är beredskapen som kallar på
belägringen av darrande skålar, hyllade aftnar
och lodräta blickar

vår kärlek låg i marginalen,
ett rivsår ifrån åtrå,
en uddlös kniv i tomma korridorer medan grafittin
lyste upp en övertänd stig,

du kallade mig gubben,
som din snuttefilt när rysaren närmade sitt klimax,
smektes vi över gåshudens längtan av hett vatten,

dårskapet kan dansa ensam,
medan kraften fanns vid strandade roder,
där spelade sedan ingen roll,
att dagen andades frånvaro,

det ögonpar som kunde lysa natten och förändra,
väckte mig alltid varje morgon,
visade att omvärlden alltid rustar för krig,
medan vi älskade till oss själva
och fick ännu en ny dag.