Flykten är medioker i sin skepnad,
slagen av marknära upplevelser, som
vackert och bestämt målar den gränslinje
som hatas,

ryggen är en tavla i rörelse,
bakom lämnas ekot av ordkrig
och glömskan blir det främsta vapnet,

rädslan står som spö i backen,
vattnet skapar mönster av brustna hjärtan
och formar hav av oförstånd,

flykten önskar sig ett hem,
sliter sönder allt det underbara,
borta är dock gruset i mungiporna,
borta är kompromissens halvhjärtade försök
att få lapptäcket bli en fluffig själsfilt
av dun,

det är 3 grader minus i min puls,
våren är riktigt nära nu.