När nätterna började mörkna på allvar, då bakade mamma ångestbullar i sitt anletes svett. Hennes gråt var aldrig min, den var för tung - när någon måste orka bära henne, dessutom. Den gick ändå sin egen väg, genom väggarna, upp i taket och fick mitt golv att svaja lömskt.

Inget som byggs på sorg, kan ha en stadig grund.

Jag brukade kura ihop mig som en liten boll, när jag lagt mig på den rufsigt slitna trasmattan framför sängen. Den var mjuk och ljus, jag lät min kind smälta in i allvaret. Jag visste inte vad hat var, men jag visste att jag inte var älskad -

Bara inlåst.

Han gjorde så, hans gömma nyckel var ingen lek.
Det var mitt straff för att jag fanns.