Såg hur vinden kunde böja sig av dina ord,
jag dansade genom de små blickar du gav mig genom dunklet,
aldrig har jag frusits fast på en sanning,
kunde vara den enda, men är bara en del av ett allting,

såg aldrig månskenet som stannade den tid som var för oss,

du är självklar i disets svunna vemod,
så enkelt att ge sig av medan tiden burdust fortsätter,

kan du inte bara vara,
erkänna mig i ditt knä,
smeka mitt hår medan melodin av oss spelar i bakgrunden,

jag är en enkel man,
en solitär i förakt,
grusad av den simpla tanken att vi två bara kan finnas när
tiden saktar in.

jag lovar att strida,
att aldrig ge upp trots att gudarna vill något annat,

det är min verklighet

som ska vinna,

du är min sanning som äntligen
kan välta världar och finna,


ljus.