Jag fick ett sista ryck, köpte ett par löparskor, sprang som i ungdomen, tyckte jag. Det kändes så, invärtes, ända tills jag frampå andra månaden blev omsprungen av en tant som såg ut att kava och vars baksida självsvängde betänkligt. Men det stack som nålar i knäna redan in på andra säsongen, så det där fick jag ge upp. Jag minns hur skönt det var att kring fyrtio bli med tung kropp; en i ett stycke gjuten kropp som gärna ville ligga kvar på golvet efter tvångsmässigt avverkade ryggövningar. Men den nya tillfredställelsen övergick på bara ett par år till en lätt irritation över det ständigt trötta och liksom skevt byggda. Jag får vara tacksam om jag i missionären orkar räta på armarna och ge min kvinna andrum några korta stötar i taget, utan att oupphörligen darra som en hemmagjord vindflöjel. I tisdags förstod jag att mitt hår förlorat sin spänst; ett torrt kvadd är vad som erbjudes mig, trots lika många tvättningar per vecka som alltid, med samma schampoo som jämt. Det ser ut som ett ägg har kläckts mot min skalle, varje dag. Ja, det är lika bra att börja ropa gällt och stirra sig glosögt kring: hallå, hallå femtioåringarna, hur tog ni er igenom denna tid!