förevigad i det som kalkades genom filter och tid,
förfluten genom tomma ådror
och stanken kunde mätas med ett dagsljus.

vi är egentligen för små att förstå,
så ringa betydelse i en ocean av frånvaro.

hjärtat kan sjunga, dansa och le igenom snårigheter och inse det faktum att
ingen döljer din egen sanning.

vaktas genom purpurfärgade kanaler och ljusningen blir den lilla gryning
vi suktat,
ta mig genom din famn
och låt mig finns under.

troget har jag surrat mig fast vid närmaste påle
och väntat,

gör jag ännu.

att vänta är den enda sanning som får mig
att somna om natten,

snälla!

förstör inte det!