18 år och ingenstans

Alla celler är ur balans

Står still, ryser till.

Gråtande människor och vårdepressioner

Flyr mellan olika tågstationer

Att inte kunna hjälpa när dina ögon är så sorgsna

Som svarta hål utan någon sol

Var tog dina stjärnor vägen?

Att inte kunna få trösta för man vet inte var gränsen går.

Att inte kunna röra ditt hår. För att man nog inte får.

Handlingsförlamad

Och det får mitt hjärta att dö,

mödosamt avta.

Betingad till dysterhet

Inte ens de solstormande dagarna får mig att bli en enda

enhet.

Vårdepressioner

Ni är många iår. 

Och jag bara ser hur dem, bultar och klår.

Gör ingenting för alla säger stopp!

- snart är det väl du som hänger i ett dropp.

Men nu har jag svårt att känna frid.

Det är en svår strid

att hinna vara brevid.

För ni är så många.

Vårens vitaminer verkar vara vanskliga

att uppfånga.